Skogsstyrelsens besked igår har väckt starka känslor inom skogsnäringen. Det är inte konstigt. Beskedet innebär att varenda fågel i Sverige ska skyddas från störning från jord- eller skogsbruk. Det kommer att få oerhörda konsekvenser. Det kommer till exempel att bli omöjligt att bedriva skogsbruk över huvud taget under fåglarnas häckningstid, det vill säga fyra månader om året.
Det här kommer dessutom att generera en administration av sällan skådat slag. Inför en skogsbruksåtgärd kommer markägaren att behöva inventera och på något sätt föra i bevis att det inte finns några fåglar på det område där åtgärden ska utföras. Juristen i mig får nästa panik. Tänk er bara att markägaren inventerar, konstaterar att det inte finns några fåglar och sen sex månader senare när åtgärden ska utföras så finns det plötsligt en fågel där. Fåglar kan nämligen flyga och därmed förflytta sig. Det kommer att innebära att även under de månader som ligger utanför häckningstiden kommer det bli oerhört svårt att bedriva någon form av meningsfullt skogsbruk.
Mina egna känslor är dock något tudelade. Å ena sidan känner jag en stark oro för vad det här ska komma att innebära för Sveriges möjligheter att klara av den gröna omställningen. Å andra sidan tycker jag att Skogsstyrelsen gör helt rätt. Deras direktiv är nämligen en direkt uttolkning av den lagstiftning vi har i Sverige, vilket vi är många som påtalat länge och som så sent som i december slogs fast i domstol. Myndighetens uppgift är att tillämpa lagen och det är faktiskt det Skogsstyrelsen gör.
Nu är det upp till våra svenska lagstiftare att bestämma sig. Vill vi ställa om till ett fossilfritt samhälle så måste vi få tillgång till fossilfri råvara. Då går det inte att förbjuda att skog skördas för att det finns en bofink i området. Vi måste värna den biologiska mångfalden. Det gör vi genom att hela tiden försöka lära oss mer om hur det bäst görs, beroende på vilken art vi ska skydda och aktivt vidta de lämpligaste åtgärderna, inte genom att garantera varje enskild fågel en ostörd livsmiljö.
I den här frågan kan vi inte skylla på EU. Den svenska lagstiftningen har gått mycket längre än vad de direktiv den vilar på kräver. I livsmiljödirektivet ges vissa särskild utpekade arter ett individskydd medan fågeldirektivet syftar till att skydda arter av fåglar, inte individer.
Nu är det dags för regeringen att sätta ner foten och ta fram ett lagförslag som säkerställer att hotade arter skyddas utan att vi för den sakens skull lamslår hela skogsbruket. Görs inte det riskerar vi att omöjliggöra den gröna omställningen, slå undan fötterna på en för Sverige central näring och dessutom ytterligare spä på den redan infekterade debatten kring skogen. Det gynnar ingen, så nu är det dags att agera.
